Snart 27 år sedan Olof Palme mördades och fortfarande dyker det upp tokiga teorier om vem som mördade Palme och varför. Detta trots att mördaren för länge sedan greps och dömdes för mordet.
Japp. för mig är det helt klart att det var Christer Pettersson som sköt Palme. Något han även dömdes för i tingsrätten. En dom som hovrätten senare ändrade. Hade vi däremot haft en mer kompetent polis så hade inte Christer klarat sig i hovrätten heller.
Av någon anledning verkar folk inte vilja tro på att en ensam galning kan ha skjutit Palme. Nej, det ska till en konspiration bland poliser, utländska regeringar mm mm för att svensken ska börja acceptera hur Palme mördades.
Trots detta är alla helt inne på att gå med på att en ensam galning mördade Anna Lindh. Märkligt. Öven om det där också fanns tokiga konspirationsteorier. Ser man dock till dessa personer med konspirationsteorier och som offentligt går ut med dem och sin ovilja att tro att Pettersson var mördaren ser vi främst två typer:
1. De rejäla galningarna - de som har konspirationsteorier om allt och även i många fall en paranoid livssyn. Det är i mångt och mycket samma personer som tror att mer övervakning i samhället enbart skulle vara till för att ha koll på vissa element och att det skulle inkräkta på personliga integriteten. Troligen går dessa i foliehattar hemma för att inte aliens eller myndigheterna ska kunna läsa deras tankar.
2. De som tjänar på det - i denna grupp ingår en del från grupp 1. De ger ut böcker och skrivelser som de även tjänar pengar på. Till skillnad från icke-galningarna (som Leif GW Persson) så gör inte galningarna det för pengarnas skull men de pengarna hjälper dem trots allt i sitt spridande av alla konspirationsteorier. Andra som GW skriver böcker som det görs filmer av. Syftet är såklart att tjäna pengar och så länge allmänheten duperas i att tro att ensam galen-teorin är osann så tjänar alla dessa författare pengar på att hitta på den ena knasiga teorin efter den andra.
Det som dock ingen annan teori (förutom den rätta, att pettersson är mördaren) kunna göra är att placera gärningsmän i området kring mordet. Jag har läst mycket om dessa teorier. Lars Krantz som såg massor av poliser som gjorde konstigheter med walkie talkies etc, Hans Holmer (som är främsta orsaken till att mordet inte klarats upp i allmänhetens ögon) skrev även han en förvirrad bok om mordet. Dock finns det ingen som på ett förklarligt och trovärdigt sett kunnat visa minsta bevis på att deras teorier skulle hålla. Christer Pettersson fanns bevisligen kring mordplatsen och det är han ensam om av alla utpekade.
Jag blev än mer säker på att det var Pettersson som var mördaren då jag började läsa psykologi på universitetet. Fakultetens studierektor vid den tiden (som även var ansvarig för psykologiutbildningen) var (iaf då 1998) en av sveriges främsta experter på gärningsmannaprofiler och liknande. han hade forskat mycket i de profiler och annat som gjordes efter mordet och lämnade den enda tänkbara slutsatsen; Christer Pettersson var mördaren.
En annan sak som är viktig att tänka på är att det numera ofta bevisats att ögonvittnesskildringar för det mesta är skit och något vittnets hjärna ändrar om. Detta har påvisats i mängder av tester och det är skrämmande vilken mängd människor som dömts (främst i USA) med ögonvittnesskildringar som främsta "bevis". Det finns tester där testdeltagarna är medvetna om att ett brott ska begås, dock inte när eller av vilket slag, och trots detta ger de helt olika ögonvittnesskildringar. Så att folk sett en massa tokigheter en kväll i februari 1986 utan att veta vad som skulle hända är ganska otroligt.
Nä, släpp detta med Palmemordet nu. Mördaren är dömd, frikänd. död och begraven. Politiker kan mördas av ensamma galningar, både Palme och Lindh råkade ut för det.
Ge inte mer utrymme för de mediakåta som 27 år efter mordet går ut med att poliser ska ha försökt få dem att skjuta Palme och annat. Låt det vara. Palme är död, likaså hans mördare.
onsdag 30 januari 2013
torsdag 24 januari 2013
Närpsykiatri
Närpsykiatrin i Enköping, och framförallt företagets chef, har blivit rikskända pga en skandal. Jag är inte insatt i detta ärende och har bara fått information via media. Jag tänker inte uttala mig om den chefen eller vad denna gjort men på intet sätt försvarar jag läkare eller annan vårdpersonal som kränker eller medvetet felbehandlar patienter. Det är inte det som detta inlägg ska handla om.
Just nu kan man läsa och höra mycket om närpsyk i Enköping. På många (varav troligen de flesta aldrig satt sin fot där) låter det som om all behandling på Närpsykiatrin i Enköping är dålig. Så är det inte, definitivt inte.
Jag har varit patient hos Närpsykiatrin i Enköping sedan 2004. Just nu går jag i KBT (Kognitiv beteendeterapi) hos min psykolog i ett försök att bli frisk. Eller frisk och frisk, det kan jag nog aldrig bli till 100% (och vem avgör vad som är friskt). Jag har en psykiater där också som jag har regelbunden kontakt med för att få recept på mediciner och sjukintyg, samt för att få en korrekt diagnos på min sjukdom.
Jag säger inte att ingen kränkts eller farit illa på Närpsyk, det har jag ingen aning om. Jag kan dock säga att jag alltid mötts med stor respekt och, vad jag känt, en stor vilja att försöka hjälpa mig till ett bättre och friskare liv. Javisst, detta hade säkert kunna ske även om ett annat företag drev närspykiatrin i Enköping, men samtidigt kunde det varit sämre, mycket sämre. För så har det varit.
Innan det företag som nu tog över Närpsykiatrin i Enköping så var det kaos, ordentlig kaos. Det fanns aldrig fasta psykiater och det ställde till med problem för oss sjuka. I stort sett varje halvår kom det en ny, som bara var temporär. Under lång tid fanns det inte ens psykiater i Enköping och de som ville ha och behövde sådan kontakt hänvisades till Uppsala. Även där var det svårt att träffa samma psykiater flera gånger.
Problemet med detta är att man som sjuk (inte bara om man har psykiska problem utan även inom den allmänna sjukvården) behöver bygga upp en relation till sin läkare för att få bästa vård och behandling. Tyvärr är det alltför vanligt att läkare har sina egna tankar och favoritdiagnoser och förkastar det som läkaren innan kommit fram till. Detta har hänt mig både inom psykiatrin och inom vanliga sjukvården. Jag har träffat läkare på husläkarmottagningar som skrivit ut bantarpiller till alla som haft minsta övervikt, oavsett vilka problem de haft. Jag sökte för oregelbunden hjärtrytm (något jag nu fått annan hjälp med som fungerar ganska bra) och utan att undersöka mig skrev läkaren ut bantarpiller. Nästa läkare jag sökte om detta hade helt egna idéer om mina problem.
Inom psykiatrin har jag fått diagnoser som varit helt vansinniga efter att ha bytt psykiater. En psykiater i Uppsala diagnostiserade mig med PTSD och sade att mina psykiska problem berodde på en bilolycka 1993. En bilolycka somförvisso gav mig en whiplashskada men som på intet annat sätt orsakade att jag blev sjuk 10 år senare. Efter lite googling såg jag att den läkaren skrivit mycket om PTSD och var stor expert i ett av våra grannländer. Inte konstigt att man anses bra att ställa den diagnosen om man gör det på alla patienter man får. Nästa psykiater jag träffade ställde en helt annan diagnos och det är först nu, då jag haft samma psykiater i flera år som jag kunnat börja få en korrekt diagnos. Om landstinget skött närpsykiatrin bra innan nuvarande företag tog hand om det så kunde jag (och säkerligen många med mig) fått bra diagnoser tidigare och därmed bättre förutsättningar för att lättare kunna bli friskare.
För ju längre man går med dessa problem desto mer rotar de sig och skapar andra psykologiska problem som sammanfattat gör att man blir mycket svårare att behandla och bota.
Jag har aldrig haft kontakt med den chef som det nu står om i media. jag har däremot hast kontakt med enhetschefen, ett par psykiater och psykologer och har som sagt aldrig bemötts med annat än respekt och välvilja. Den administriva personalen har även den alltid varit bra och hjälpsam.
bara för att en chef inte är bra så behöver det inte betyda att all personal är rutten. Jag har dessutom mött rutten personal som kränkt mig på husläkarmottagningar där chefen varit bra. Hos carema i stan så anklagades jag av min dåvarande läkare för att vara knarklangare då han ansåg att han skrev ut för mycket smärtlindrande för min whiplashskada än jag skulle kunna äta. Detta trots att exempelvis apotekspersonal ofta ifrågasatte varför jag alltid fick så få tabletter utskrivna. detta är ett helt annat ärende förstås och jag anmälde läkaren och det mesta löste sig efter detta. vad jag menar är att det överallt finns folk som har jobb de inte borde ha men att det inte innebär att deras eventuellt anställda behöver ärvt chefens galenskaper.
Visst, nu talar jag lite egoistiskt. Men jag är rädd för den dagen då tillståndet att driva närpsykiatri eventuellt ges till ett annat företag eller går tillbaka i landstingets regi. Att behöva börja om igen med nya läkare och psykologer kommer bli extremt jobbigt och för patienter som har liknande problem som jag, finns risken att vägen tillbaka blir ännu längre. Visst, avtalet skulle ändå sägas upp någon gång, men tidigare pratades det om att man ville försöka förlänga 2 år till. Nu, efter det som chefen gjort, finns det inte många ansvariga kvar som har de tankarna.
Ja, detta är mina tankar och min berättelse om närpsykiatrin i Enköping. Säkerligen har de flesta olika känslor och erfarenheter och jag är helt säker på att folk kränkts eller känt sig kränkta. Om det sedan skett i större utsträckning än tidigare eller på annat håll kan inte jag uttala mig om. Det finns dock oss som fått riktigt bra behandling och vård av närpsykiatrin i Enköping, även om vi inte syns i mediarapporteringen just nu.
Jag hoppas bara att de som bestämmer om vilka som ska driva närpsykiati i Enköping i fortsättningen tänker på patienternas bästa och inte ignorerar dem och deras problem (så som det gjordes tidigare).
Ingen ska behöva fara illa av den de söker vård hos. men samtidigt ska ingen behöva fara illa av att oinsatta politiker tänker fel.
Just nu kan man läsa och höra mycket om närpsyk i Enköping. På många (varav troligen de flesta aldrig satt sin fot där) låter det som om all behandling på Närpsykiatrin i Enköping är dålig. Så är det inte, definitivt inte.
Jag har varit patient hos Närpsykiatrin i Enköping sedan 2004. Just nu går jag i KBT (Kognitiv beteendeterapi) hos min psykolog i ett försök att bli frisk. Eller frisk och frisk, det kan jag nog aldrig bli till 100% (och vem avgör vad som är friskt). Jag har en psykiater där också som jag har regelbunden kontakt med för att få recept på mediciner och sjukintyg, samt för att få en korrekt diagnos på min sjukdom.
Jag säger inte att ingen kränkts eller farit illa på Närpsyk, det har jag ingen aning om. Jag kan dock säga att jag alltid mötts med stor respekt och, vad jag känt, en stor vilja att försöka hjälpa mig till ett bättre och friskare liv. Javisst, detta hade säkert kunna ske även om ett annat företag drev närspykiatrin i Enköping, men samtidigt kunde det varit sämre, mycket sämre. För så har det varit.
Innan det företag som nu tog över Närpsykiatrin i Enköping så var det kaos, ordentlig kaos. Det fanns aldrig fasta psykiater och det ställde till med problem för oss sjuka. I stort sett varje halvår kom det en ny, som bara var temporär. Under lång tid fanns det inte ens psykiater i Enköping och de som ville ha och behövde sådan kontakt hänvisades till Uppsala. Även där var det svårt att träffa samma psykiater flera gånger.
Problemet med detta är att man som sjuk (inte bara om man har psykiska problem utan även inom den allmänna sjukvården) behöver bygga upp en relation till sin läkare för att få bästa vård och behandling. Tyvärr är det alltför vanligt att läkare har sina egna tankar och favoritdiagnoser och förkastar det som läkaren innan kommit fram till. Detta har hänt mig både inom psykiatrin och inom vanliga sjukvården. Jag har träffat läkare på husläkarmottagningar som skrivit ut bantarpiller till alla som haft minsta övervikt, oavsett vilka problem de haft. Jag sökte för oregelbunden hjärtrytm (något jag nu fått annan hjälp med som fungerar ganska bra) och utan att undersöka mig skrev läkaren ut bantarpiller. Nästa läkare jag sökte om detta hade helt egna idéer om mina problem.
Inom psykiatrin har jag fått diagnoser som varit helt vansinniga efter att ha bytt psykiater. En psykiater i Uppsala diagnostiserade mig med PTSD och sade att mina psykiska problem berodde på en bilolycka 1993. En bilolycka somförvisso gav mig en whiplashskada men som på intet annat sätt orsakade att jag blev sjuk 10 år senare. Efter lite googling såg jag att den läkaren skrivit mycket om PTSD och var stor expert i ett av våra grannländer. Inte konstigt att man anses bra att ställa den diagnosen om man gör det på alla patienter man får. Nästa psykiater jag träffade ställde en helt annan diagnos och det är först nu, då jag haft samma psykiater i flera år som jag kunnat börja få en korrekt diagnos. Om landstinget skött närpsykiatrin bra innan nuvarande företag tog hand om det så kunde jag (och säkerligen många med mig) fått bra diagnoser tidigare och därmed bättre förutsättningar för att lättare kunna bli friskare.
För ju längre man går med dessa problem desto mer rotar de sig och skapar andra psykologiska problem som sammanfattat gör att man blir mycket svårare att behandla och bota.
Jag har aldrig haft kontakt med den chef som det nu står om i media. jag har däremot hast kontakt med enhetschefen, ett par psykiater och psykologer och har som sagt aldrig bemötts med annat än respekt och välvilja. Den administriva personalen har även den alltid varit bra och hjälpsam.
bara för att en chef inte är bra så behöver det inte betyda att all personal är rutten. Jag har dessutom mött rutten personal som kränkt mig på husläkarmottagningar där chefen varit bra. Hos carema i stan så anklagades jag av min dåvarande läkare för att vara knarklangare då han ansåg att han skrev ut för mycket smärtlindrande för min whiplashskada än jag skulle kunna äta. Detta trots att exempelvis apotekspersonal ofta ifrågasatte varför jag alltid fick så få tabletter utskrivna. detta är ett helt annat ärende förstås och jag anmälde läkaren och det mesta löste sig efter detta. vad jag menar är att det överallt finns folk som har jobb de inte borde ha men att det inte innebär att deras eventuellt anställda behöver ärvt chefens galenskaper.
Visst, nu talar jag lite egoistiskt. Men jag är rädd för den dagen då tillståndet att driva närpsykiatri eventuellt ges till ett annat företag eller går tillbaka i landstingets regi. Att behöva börja om igen med nya läkare och psykologer kommer bli extremt jobbigt och för patienter som har liknande problem som jag, finns risken att vägen tillbaka blir ännu längre. Visst, avtalet skulle ändå sägas upp någon gång, men tidigare pratades det om att man ville försöka förlänga 2 år till. Nu, efter det som chefen gjort, finns det inte många ansvariga kvar som har de tankarna.
Ja, detta är mina tankar och min berättelse om närpsykiatrin i Enköping. Säkerligen har de flesta olika känslor och erfarenheter och jag är helt säker på att folk kränkts eller känt sig kränkta. Om det sedan skett i större utsträckning än tidigare eller på annat håll kan inte jag uttala mig om. Det finns dock oss som fått riktigt bra behandling och vård av närpsykiatrin i Enköping, även om vi inte syns i mediarapporteringen just nu.
Jag hoppas bara att de som bestämmer om vilka som ska driva närpsykiati i Enköping i fortsättningen tänker på patienternas bästa och inte ignorerar dem och deras problem (så som det gjordes tidigare).
Ingen ska behöva fara illa av den de söker vård hos. men samtidigt ska ingen behöva fara illa av att oinsatta politiker tänker fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)